moahansson

Kategori: Those feelings

tankekväll

Nu ikväll tog jag fram min externa hårddisk för att leta upp en bild på mig och Julia då hon fyllde hela 20 år idag! (eller blir igår om man ska vara exakt eftersom klockan är över 00).
Men i alla fall så kollade jag igenom en hel del bilder och även videos vilket fick mig att tänka tillbaka på när man var yngre och livet var lättare på något sätt. Man behövde inte bry sig lika mycket om saker och ta en massa ansvar på samma sätt som idag. Nu är jag själv snart 20 år, har gått ut skolan, har ett fast jobb och försöker flytta hemifrån. Ett jobb kan du inte "skita" i på samma sätt som med skolan. Orkade man inte gå till skolan någon gång ringde man och sjukanmälde sig eller bara helt enkelt sket i att gå dit. Skulle jag skita i att gå till jobbet hade jag inte haft något jobb kvar, sjukar man sig förlorar man pengar på det. Jag har jobbat flera gånger även när jag varit sjuk och inte mått bra just för pengarna och för att ingen annan har kunnat hoppa in och jobba för mig. Man får inget studiebidrag längre så man har ju verkligen noll inkomst om man inte har något jobb nu. Man får börja betala sina räkningar själv (inte för att man har lika mycket som ens föräldrar) men det är ändå något man inte behövde tänka på innan liksom. 
Jag saknar allt festande, har haft såna sjuka kvällar med så himla underbara människor. Tänker också bara på alla människor man har träffat genom livet och hur kul man har haft med alla. Från att vara hur bra vänner som helst med vissa till att knappt ens säga hej eller bara le när man ser varandra är så sjukt märkligt egentligen. Jag är super tacksam för de vännerna jag har idag och skulle absolut inte byta ut de mot några andra! Ändå kan jag tänka på hur det hade varit om man fortfarande hade varit vän med vissa personer, för en del av de man umgåtts med har ju faktiskt fått en att må rent ut sagt bäst i deras omgivning. 
Nu festar jag i princip aldrig vilket faktiskt är tråkigt när man haft så pass kul innan när man druckit. Fast egentligen, man behöver inte alkohol för att ha kul men det blir väl lite "extra" roligt när man dricker. Någon blir för full och gör sjuka grejer som de aldrig kanske skulle gjort om de varit nyktra, man skämmer ut sig och tänker oftast inte på vad andra tycker. Man lever livet helt enkelt. Hade jag fått leva om vissa år hade jag verkligen ändrat på många delar av livet och val man gjort. Vissa människor kan jag idag undra hur jag egentligen ens kunde umgås med, att man kan vara så blind för vissa personer och hur de faktiskt betedde sig. Förstår inte hur ungdomar faktiskt kan vara så sjukt dumma och försöka vara "coola" genom att trycka ner en annan person. Sånt fick jag ofta se/höra när jag gick i högstadiet och kände mig faktiskt själv utsatt för sånt genom min högstadietid. Om den populära personen hatade en person skulle alla i dennas omgivning hata den också, hur sjukt är inte det egentligen? Jag hoppas verkligen att de som går i högstadiet nu inte beter sig så utan faktiskt att föräldrar uppfostrar deras barn med lite mer vett i skallen. 
Jag bara kände att jag behövde skriva av mig på något sätt och få ut en del av allt i huvudet innan den kollapsar av alla tankar som springer runt just nu. Det finns så mycket i mitt huvud just ikväll kan jag säga efter tittandet på bilderna. Man saknar så många personer och så många stunder. Ibland tänker man ju på om man kanske skulle höra av sig till vissa, men man är väl ofta för feg för att göra det eller tänker att den man hör av sig till inte känner samma. Fast egentligen, livet är för kort för att tänka på sånt. Man ska göra det man känner för och skiter det sig så går livet vidare. Då har man heller inget att ångra sig för att man inte gjort liksom. 

Fuck that little mouse cauze I'm an albatraoz

Klockan är över 00:00 och det är lördag. Ligger i sängen och ska läsa bloggar tills jag somnar på bloglovin. Har varit på fest ikväll och jag har märkt att jag inte dricker som jag brukade göra innan. Kunde dricka mig hur full som helst och det brukade nästan alltid snuttra när jag blundade och skulle sova. Men jag dricker inte alls på det sättet längre, det snurrar aldrig när jag ska sova. Jag tycker knappt det är gott att dricka utan dricker mest för umgängets skull. Blir inte full längre utan jag är nog den som är den nyktraste på festen och har kul ändå vilket jag på ett sätt tycker är fett bra för innan kände jag att jag inte kunde gå på fest utan att bli full. Konstigt nog så känns det som jag "mognar" mer och mer och "växer upp" om man kan säga så. Tycker knappt det är lönt att jag dricker den spriten jag gör på fester eftersom att jag inte blir eller vill bli full på det. Trivs inte alls med den känslan av att vara full längre utan jag vill hellre komma hem och kunna sova utan problem. Håller jag på att mogna till eller vad är det som händer? Godnatt

sometimes you just have to say fuck you and smile


Vi alla har peroidoer då livet är bra, blir dåligt och sen blir bra igen. Det går runt så i en cirkel ungerfär hela livet och det är sånt man får stå ut med. 
Ibland kan jag känna att alla har flickvän/pojkvän och deras liv är verkligen på topp men samtidigt så hade jag förmodligen haft en kille ifall jag nu hade velat ha det. Inte för att jag menar att jag kan få vem som helst bara sådär men om man vill ha något så kan man för det mesta få något. 
Jag har aldrig känt sånt "behov" som mina vänner över att ha förhålladen utan har klarat mig prima utan någon vid min sida. Sån är jag och folk verkar ibland ha svårt för att acceptera det. Jag trivs som jag har det och kommer trivas så här tills jag hittar min "prins" eller vad man ska kalla det. Att jag känner att jag inte har hittat en kille är väl inget fel? Så länge man är "lycklig" som man har det så tycker jag ingen ska påpeka ens livsstil utan istället vara glad att man mår bra som man har det. Jag har flera som har sagt "när ska du skaffa kille moa?" "haffa den killen" osv.. Det är inget jag vill höra precis. Jag vill inte höra att "du måste få ligga" "du måste skaffa kille så du kan vara lycklig". Jag är hur lycklig som helst som jag har det som jag har sagt till de som har påpekat det. Om jag så gärna hade velat ha någon att "dela" mitt liv med så hade jag förmodligen haft kille nu. Jag har killar som skriver och vill träffa mig men jag känner bara nej. Jag har saker jag måste ordna upp och få bort innan jag känner att jag kan träffa mig en kille. Självkart som kommer jag förmodligen träffa bra killar i livet osv men jag kan säga redan nu att jag har träffat en kille som verkligen behandlar mig som jag vill. Han har alltid accepterat det jag har sagt och inte haft något emot det utan tagit det med en nypa salt. Jag har dock inte känt mig redo för ett förhållande så jag har alltid dragit mig undan. 
Jag antar att jag har en sorts rädsla när det gäller killar. Jag får alltid för mig idiotiska tankar och säger att det inte kommer fungera eller att jag inte är redo, vilket kanske för visso är sant.  
Jag kan erkänna att det känns sjukt bull att vara hemma hos Stoffe där alla sitter med sina partners men samtidigt så har jag själv valt det och kan inte sitta och säga kan du och du gå hem så att jag inte känner att jag är den enda utan någon. Jag har mina vänner och än så länge så nöjer jag mig verkligen med det. Jag känner inte att jag behöver något mer i livet just nu. Eller det är klart att jag känner det ibland, som när vi är hos Stoffe. Typ "fan att jag sitter här utan någon medan de sitter och pussas och myser till det". Men fortfarande väljer jag själv hur jag vill ha det i livet och det är inget jag kan skylla på någon annan. Det kommer en period när man känner att man är redo antar jag. 
Behövde bara få ut en del just nu kände jag och det blev att skriva här. Nu skriker sängen efter mig, godnatt.  

Tack ♡

everything will be okey in the end, if it's not okey it's not the end

Nu har jag en sån där skriva av mig kväll. Känns som jag har haft mycket i huvudet ikväll, 1000 tankar springer runt i hjärnan och jag måste bara få skriva av mig. 
Jag har mått bra ett bra tag nu faktiskt, det känns som allt har varit bra. Har börjat en ny skola och fått känna på hur det är att göra något självständigt. Jag erkänner att jag var livrädd när jag kom in på skolan första dagen och var helt ensam och tänkte vad i hela världen har jag gett mig in på. När jag träffade min klass tänkte jag herregud, ska jag verkligen gå med dom i 3 år men nu har jag ändrat uppfattning. Självklart kan man inte tycka om alla men man kan ändå vara snäll och trevlig mot alla vilket jag har lärt mig genom åren. När man ser någon sitta själv så tänker man att det lika bra kunde varit en själv som satt där och inte hade någon att vara med. Jag gillar inte alla i klassen just nu det kan jag erkänna men jag är ändå snälla mot dom för det är det minsta man kan göra/va. Jag trivs bra med 2 av killarna i klassen och känner att jag kan vara med dom och skoja med dom hur som helst utan att de tar illa upp.
Jag har det lite jobbigt här hemma just nu, vet inte om jag är redo att ta upp det här än och vet inte om jag får direkt utan att vara lite respektlös. Det kommer väl upp här framöver i så fall. Men det är jobbigt att vara hemma nu.
Det jag är mest tacksam över just nu är de närmsta vännerna jag har. Elin och Emelie är mina solstrålar i livet och jag vill aldrig förlora någon av dom. Dom är det bästa jag har. Jag mår även sjukt bra av att umgås med Stoffe, han är verkligen en riktigt bra kille och han är så himla underbar. Vänner är det bästa man har i livet (förutom familjen) och man ska verkligen ta vara på dom så gott det går. Ta aldrig dom förgivet vad ni än gör i era liv!
De senaste dagarna har livet känts som en bergodalbana. Mitt humör går upp och ner. Ena sekunden kan jag vara världens lyckligaste men nästa sekund kan jag känna gråten i halsen. Alla har sina såna dagar självklart men ibland känns det som de kommer för ofta. Jag vill kunna känna mig lycklig i mer än 1 månad utan att ha den där gråten i halsen. Kunna känna att man verkligen har det bra och att det inte finns något dåligt i livet. Det som mest plågar mig är väl saker som hände när man var mindre. Min barndom är ett öga blått. Jag minns inga bra saker utan bara dåliga. Det är nog så också när ens föräldrar skiljer sig, i alla fall när det slutar dåligt med massa bråk. Jag önskar att jag kunde minnas bra saker också, när vi gjorde roliga saker och när vi alla var tillsammans. Men jag har verkligen inget minne alls av att vi gjorde något roligt. Det kan samtidigt vara skrämmande när man inte kommer ihåg något. Det är som när man har druckit sig för full och inte minns något från kvällen. Det är så sjukt läskigt samtidigt. Vissa saker vet man inte ens om det är som man har drömt eller om det är verklighet. 
Jag skulle vilja gå till någon som gör att man kan "resa" tillbaka i livet och se allting.
Har en känsla på något sätt att det kommer hända något dåligt framöver. Jag har ingen aning om vad men den känslan är inte rolig alls. Samtidigt har jag en bra känsla också och känner lite lättnad om vad som kommer hända framöver. Det är det som jag inte var redo att ta upp än.
Jag har ingen bra realtion med vissa i familjen just nu känner jag. Saken är mer den att jag inte vet vad jag ska göra för att få en bra relation. Det är synd när man vill få tillbaka den relationen. Det känns som att föräldrar aldrig lär sig att sina barn växer upp och inte är en liten flicka längre. De håller för hårt fast i en och förstår inte att det händer andra saker i livet för oss. Vi sitter inte hemma bara längre utan vi har ett liv. Ett nytt liv som inte involverar föräldrar/syskon lika mycket. Man växer upp och sätter upp mål i livet. Att flytta hemifrån är ett mål, att lära sig att bo ensam och inte hemma med sin mamma och pappa längre. Jag tror det kommer vara riktigt svårt i början och därav har jag valt att försöka flytta ihop med en kompis i början när jag väl flyttar hemifrån. Jag känner redan nu att jag inte klarar av att sova ensam i lägenheten vi bor i. Det måste vara någon mer som sover här, kompis eller förälder spelar ingen roll. Jag gillar inte att vara ensam en lång tid. Självklart är det underbart skönt att få sin egentid då och då men inte dygnet runt. Jag hade blivit galen.  
Jag vet att jag kan vara dålig på att ta tag i saker och göra dom. Jag behöver en liten putt i ryggen för att komma igång. Fast det är nog också någon man lär sig ju äldre man blir. Att ta eget ansvar och göra saker själv. Jag har svårt att säga vad jag tycker till vissa personer. Jag kan vara jävligt fet när det gäller sånt. Jag vet att det inte händer någon om jag säger som jag tycker men ändå så finns det en rädsla inom mig. Förmodligen så finns den rädslan på grund av det jag sett när jag var mindre som sagt.
Jag måste få bort min ryggsäck som ligger och tynger ner mig. Bearbeta saker och komma över dom. Jag har varit med om en sak som har fått mig att trycka bort folk när de kommer för nära. Jag klarar inte av för mycket närhet och kroppskontakt. Jag får panik och blir "äcklad".  Det är något jag hatar med mig själv, men jag vet inte hur jag ska kunna få bort den rädslan jag har. Därav att jag heller inte har haft något "riktigt" förhållande. Ibland dyker händelsen upp i mitt huvud och jag får inte bort den. Jag känner bara att jag vill skrika och slå på något för att få ut allt men jag gör inget av det. Jag sätter bara i min musik i öronen och skriver eller gråter. Ibland bägge. Det hjälper för stunden, för veckan/månaden men efter ett tag kommer det tillbaka och jag känner mig nere på botten. Det känns som någon står och trycker ner mig på marken och jag kommer inte upp. Som att jag springer men jag kommer ingenstans utan står kvar på samma plats. Jag blir förvirrad av alla tankarna och försöker få bort dom. Just därför gillar jag inte när någon annan är ledsen/deprimerad då jag själv börjar tänka. Och därav att jag inte klarar av att vara ensam för jag börjar tänka när jag är ensam. Jag behöver en daglig dos av mina vänner för att må bra. 
Egentligen borde jag gå och prata med någon och min mamma har tjatat på mig i flera år om att jag ska göra det men jag vill inte prata med någon okänd om något de inte har varit med om. Jag vill bara få bort händelsen och tankarna så jag slipper ha med mig det resten av livet. Varför finns det inte en knapp som gör att man kan radera saker som hänt i livet? Varför har ingen uppfunnit något sånt? Hur ska man egentligen kunna uppfinna något sånt. Man kommer aldrig kunna radera saker från livet.
Jag försöker bara hitta någon som hade kunnat förstå hur jag känner. Någon som vet vad jag pratar om och förstår alla mina känslor som jag har inom mig. Som förstår hur arg, besviken och ledsen jag är. Speciellt på mig själv. Att jag själv kan vara så trög som jag var och inte tänka mig för. Det är mitt fel att det blev som det blev. Jag plågar med själv med dom orden, "det är mitt fel". Det känns som det är mitt fel även om folk har sagt att det inte är det. Jag borde inte tänka som jag gör men ändå gör jag det. Det är inbankat i mitt huvudet att det är så.
Fan vad jag hatar dessa dagarna när man har det så här och känner så här. Allt är bara jobbigt och man vill krypa ner under täcket och gömma sig där. Jag har förmodligen inte fått ut allt nu ens men det mesta antar jag. Kanske skrivit ut för mycket till och med. Skit samma, jag orkar inte bry mig ens. 

Runaway love

Varför är det alltid så på hösten att man "längtar" efter en kille att kunna ligga och mysa med? På sommar är det som att man inte bryr sig för då finns det så mycket annat att göra. På hösten/vintern så vill man ju inte vara ute när det är kallt vilket slutar med att man ligger inne och kollar på någon film och då är det ju mysigt om man har en kille bredvid sig. Men ikke att man har det, forever alone typ? Haha.. Det kommer när det kommer som alla alltid säger vilket är sant. Man ska inte leta efter en kille och ett förhållande. Det är när man minst anar det som man får napp i fiskedammen. Utan att ens veta att just den killen du träffar genom din kompis eller på en fest är "the one" (haha!) så kan det mycket möjligt vara så. Till och med den killen som gick i din klass när du gick på högstadiet kan vara han. Man vet aldrig tjejer! Äsch, godnatt med er

Want i need

Jag behöver glädje.

Orkar inte

Det känns på något sätt som jag har tappat livslusten. Har ingen energi alls i kroppen, mitt huvud dödar mig så ont det gör. Jag tror nästan att jag har fått migrän. Ska ta mig in till sjukhuset/akuten någon dag nästa vecka eller inom det snaraste för att be dom kolla upp skiten nu. Jag pallar inte göra något, orkar inte ens röra mig så ont det gör. Magen brukar ju också krampa sönder och har haft ovanligt mycket kramp i hjärtat, svårt att andas ibland också vilket gör mig rädd för att något är fel och det leder ju till stress för man går runt och oroar sig hela tiden att något är fel. Måste ta reda på vad som orsakar skiten!

Dröm

Något jag verkligen vill just nu är att packa alla mina saker och ta nästa flyg härifrån. Jag är 16 år, snart 17 och har hela livet framför mig. Jag vill att det ska börja från och med nu. Att jag ska kunna bestämma själv vad jag får och vill göra. Jag är så trött på att vara här. Något jag egentligen borde vara tacksam över att jag går i skolan, att jag har någonstans att bo och att jag får i mig mat/dryck varje dag och det är jag. Men att vi ungdomar måste gå i skolan, får inte göra något förrens vi är 18, tycker jag suger. Jag vill upptäcka nya ställen, känna mig fri och kunna göra vad jag vill när jag vill. 
I Sverige känner jag inget av det där. Jag känner mig instängd och fast här. Jag har gjort samma sak i ungefär 10 år nu varje dag. Man går i skolan, åker hem och äter något sen träffar man någon kompis, klockan 10-11 ska man vara hemma för sova. Samma sak dag ut och dag in. Det händer inget nytt för det finns inte ett skit att göra! De flesta ungdomarna har inte ens pengar till att kunna göra något. Vi tröttnar på våra liv och på att ingenting händer. 
Jag är så sjukt trött på detta att det står mig rakt upp i halsen. Jag tänker på det verkligen varje dag. "Fixa pengar så du kan komma härifrån, snart är du 18 då kan du göra vad du vill". Men samtidigt är det ju hur bra som helst att ha en utbildning vilket leder till att jag är fast här i minst 3 år till. Döda mig snabbt känner jag. 
Åh vad jag är skoltrött. Jag vill bara hoppa av skolan och börja jobba på direkten! Har nog aldrig innan varit så här trött på att behöva gå i skolan. Visst har jag det ganska bra i och med att jag börjar 12 alla dagar förutom onsdag men det räcker inte. Man vill bara ha det bättre och bättre inte sant? Alla vill ha det bättre och bättre. Man nöjer sig inte med det lilla som är bra utan strävar alltid efter bättre eller att bli bättre. 
Turkiet är faktiskt det stället jag vill flytta till som jag känner just nu och kommer säkert känna samma sak om ett år. Det beror verkligen inte på att jag träffade Frank där eller något sånt. Det beror på miljön där, hur allt är där. Man känner sig glad hela tiden, folket där är verkligen super trevliga! Jag kan säga att när jag var där så var mitt självförtroende verkligen på topp! Men när man kommer hem till Sverige så känns det inte som att man räcker till för att man inte har de där märkeskläderna, det där långa snygga håret, den perfekta hyn och den snyggaste kroppen. I Turkiet bryr dom sig inte ett skit om hur du ser ut för dom är trevliga mot alla! Så har vi det inte här eller har jag fel? Självklart kan det bli för mycket med trevligheten där men jag tror man vänjer sig och till slut så vet ju folket där att man bor där vilket gör att dom inte frågar var man är ifrån, dom säger inte att det är billigt och bra utan dom vet redan att man vet allt det där. Att kunna ligga och sola på dagarna medan man jobbar på kvällen hade varit underbart. Jag hade i alla fall velat jobba i en bar helt klart! Tänk så mycket turister man hade träffat, så mycket folk man hade sett och hur kul är det inte att se när folk dansar? Åh jag vill bara dit nu!!! 
Tänk dig själv in i detta. Du vaknar på morgonen, äter frukost i lägenheten som du har hyrt för sommaren eller som du rättarsagt kanske till och med bor i. När du har ätit så går du ner på stranden och ligger där från 10 till 1-2 för att gå och äta lunch med din kompis eller kille som du bor med. Efter det lägger ni er vid stranden igen och ligger där fram till 5-6 för att sen åka hem och först vila en stund innan du ska börja duscha/fixa dig inför jobb. Du börjar jobba runt 11 tiden på kvällen i en bar, folk kommer dit och festar och bara lever livet vilket du får möjligheten att se. Folk som är lyckliga och har det underbart just i den baren du jobbar i. 
Tänk dig ett sånt liv, för mig är det faktiskt en dröm. Några av er tycker kanske inte alls att det låter som ett roligt liv utan hade hellre stannat i Sverige och jobbat där. Men det är min dröm. 
Från det ena till det andra så är jag tacksam för att vi har det bra i Sverige och att alla barn/ungdomar har rättighet att gå i skolan gratis. Men samtidigt så kan man inte tänka på att folk har det dåligt och vissa inte får gå i skolan i andra länder eftersom att vi är vana vid detta. Visst kan man tänka lite extra och faktiskt skänka pengar varje månad till något företag som rädda barnen eller något liknande för då har man ändå försökt göra något för de som inte har mat för dagen osv.. Eftersom att vi är uppväxta med att få mat varje dag, få gå i skolan varje dag så kan inte vi sätta oss in i att de andra barnen längtar efter att få gå i skolan. Det fungerar bara inte så! Vi kan inte hjälpa att de inte får gå i skolan eller inte får mat för dagen. Tro mig om jag hade kunnat göra något åt det så hade jag, tror alla hade gjort det! Men så lätt är det tyvvär inte, jag önskar att det var det! 
Nu blev detta värsta långa texten som säkert ser ut som en deprimerad text för de som inte orkar läsa det. Jag behövde bara få skriva av mig lite vilket jag inte gjort på ett tag känns det som. Jag har egentligen mycket mycket mer som jag vill skriva ut men vet inte om jag vill göra det eftersom att jag inte vet alls vilka som läser detta egentligen. Klart så vet jag att vissa av mina vänner läser denna bloggen dagligen och ibland har jag till och med fått sms av de om att jag ska uppdatera för att de ska ha något att läsa haha.. Well här fick ni något långt att läsa. 

Upp