moahansson

10 maj

Sitter i skrivande stund i Göteborg på centralen här och väntar på att klockan ska bli 14:00 så jag kan få tillgång till mitt hotellrum. Är i Göteborg för att jobba på Bee här då de har kris med personal i köket. Om jag tycker detta ska bli kul? Absolute inte och hade helst sluppit. Känner inte en endaste person här, eller känner en som jobbar här men ingen annan. Jag avskyr att göra sånt här ensam, det är liksom som att åka på en resa ensam i en stad du inte känner någon. Har haft sån ångest inför det här och hoppas att dagarna går snabbt. Ska vara här från onsdag till lördag sen får jag åka hem igen. Har inte varit på Bee i Göteborg innan + att det precis varit menybyte och jag har inte lärt mig den nya menyn alls vilket gör att jag tycker det är jobbigt att komma in där och ska jobba på direkten. De har dubbelt så mycket gäster än vad vi har om inte mer om dagarna vilket gör att jag känner mig ännu mer osäker. Tänk dig att du blir "tvingad" till att göra något du inte alls känner dig bekväm med, som du verkligen känner ångest över. Det är så jag känner över detta. Förhoppningsvis kommer det gå mycket bättre än vad jag tror och det är säkert ingen fara alls men just nu känns det bara piss. Det är när man måste göra något sånt här som man märker att man inte alls gillar att vara ensam, eller att göra något man inte brukar. Att man är beroende av att ha/vara nära någon man känner och inte timmar bort. Fy jag avskyr denna känslan och vill bara få bort den. 

Sist jag skrev här var om mormor, att det blivit sämre med henne och att hon själv sagt att hon snart kommer dö. Den 16 april hände det. På en natt förändrades hennes tillstånd och allt var över. "Turen" jag hade var att jag varit där dagen innan då mamma hade fått ett samtal om att hon nog inte skulle överleva helgen och rätt hade de ju. Även om jag inte fick någon kontakt med henne när jag var där så kändes det bra att fått vara där ändå. Jag har dock inte riktigt nog förstått att jag aldrig kommer få träffa henne igen, att jag aldrig kommer få skratta åt hennes roliga kommentarer hon kunde slänga ur sig. Få se henne skratta och le, bara få vara med henne. Det jobbigaste har varit att se mamma så ledsen som hon varit, när hon gråtit så mycket att det hörs som hon knappt kan andas. Jag tror det har påverkat henne hårdast och det är jobbigt bara att vara ifrån henne nu i 4 dagar för jag vet hur hon mår och jag vill inte hon ska vara själv. Tanken av att jag själv skulle förlora min mamma är fruktansvärd och dagen det händer känns som att hela min värld kommer kollapsa.
Tänk vad snabbt livet kan förändras. Det är egentligen sjukt att något sånt måste hända för att man ska tänka extra på att ta vara på de personer man har omkring sig och vara tacksam för de. Det är så lätt att ta folk för givet och det ska man aldrig göra. Aldrig.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas