moahansson

Oslo 2017

30 juli

Det är jobbigt att känna att man inte vill träffa människor eller gå ut, vara med på bilder, undra vad folk tycker om mig när de ser mig. 
Jag avskyr egentligen när folk vill ta kort på mig för jag tycker aldrig bilderna blir bra, jag blir inte bra på bild när andra tar kort på mig. Trivs inte alls med min kropp och mitt utseende just nu, inget känns bra. Självklart finns det ingen annan än jag själv heller som kan ändra på detta utan det är bara jag. Det är jag som måste ta tag i att börja träna. Jag äter absolut inte dålig mat, jag är en person som inte gillar mycket onyttigt utan mer nyttig och bra mat. Sen är det klart att jag unnar mig chips, godis eller läsk ibland men jag äter/dricker inte sånt varje dag. Alla dagar i veckan äter jag hellre en fräsch sallad än att trycka i mig en stor köttbit med sås och potatis eller vad man nu har till. 
Men det krävs mer än att bara äta rätt för att gå ner i vikt och trivas med sig själv och om jag inte tar tag i det snart kommer jag bara må sämre och sämre. Jag gillar inte ens att träffa nytt folk längre på grund av att jag inte trivs med mig själv. 
- vad ska de tycka om mig när jag ser mig? 
Jag är annars en väldigt lätt person att umgås med (tycker jag) då jag har lätt för att anpassa mig i olika sällskap och har svårt för att döma personer när jag inte känner de. Självklart tycker jag inte om alla människor omkring mig och har också svårt för vissa personer men det är inget jag visar för personen eller gör så att jag skulle bli otrevlig mot hen (om det inte handlar om värsta grejerna). 

Jag älskar att vara med mig själv men samtidigt vill jag inte vara själv. På dagarna har jag inga problem med att ligga hemma och bara vila eller ja som sagt umgås med mig själv. Men det är mot kvällen/natten jag blir "stressad" i kroppen och vill göra något/inte vara själv. Jag är en kvällsmänniska verkligen. Jag får liksom lite ångest över att gå och lägga mig och sova för jag ibland vet att jag vaknar upp själv till ännu en dag där jag förmodligen inte kommer göra något för jag inte känner mig bekväm i mig själv till att gå ut. Jag behöver en person som peppar mig på livet, som drar med mig på grejer och som förstår att jag behöver hjälp till att må bättre. Men hur ska man hitta en sån person? Vem skulle bry sig om att hjälpa mig att må bättre? 

Semester har man nu och lediga dagar, lediga dagar när det är dåligt väder och man har noll motivation till att göra något på grund av vädret. Sen får man ångest av att ligga inne och inte ta vara på dagarna när man nu har semester och är ledig. Blir man någonsin nöjd i livet? Blir man någonsin nöjd med livet? Vad krävs för att man ska känna "jag lever faktiskt ett bra liv"? 
Var är min soulmate alla snackar om att man ska träffa i sitt liv och vilja dela allt med? Kommer jag någonsin känna mig ens redo för att träffa någon? Våga öppna upp mig för en person om allt och kunna vara precis den jag är. Jag vill bara att min rädsla för att träffa någon ska försvinna, att jag inte ska vara någon blyg tjej som är tillbakadragen på grund av tidigare händelser i livet och saker man sett/fått höra från andra. Är det egentligen konstigt att man är rädd för att träffa någon när ens vänner i princip bara har träffat svin till killar innan? När man varit med om att killar har svårt för att lyssna på när man säger ifrån blir man inte heller taggad på att träffa någon ny kille för kommer han också bli sur/arg för man säger nej? Hur svårt ska det vara att acceptera ett nej egentligen? Alla dessa tankar och skit som kommer upp i huvudet förstör en ibland. 

Tankar & mående

Det går upp och ner, ner och upp. 

Just nu känner jag mig värdelöst och som att allt jag gör är dåligt, spelar ingen roll vad jag gör. Det känns som jag inte kan prata med någon för det går inte att lita på en endaste person längre. Tillit är något jag har fått så svårt för och det känns som vad man än berättar för någon så berättas det vidare till en annan person. Det känns liksom inte som att man har den där personen som man kan berätta vad som helst för utan att det går vidare till någon annan vilket gör det ännu jobbigare när man inte mår bra för då känns det som att man inte har någon att prata med om hur man mår. Ingen man kan söka ”tröst” hos när man kanske behöver det. 
Jag är rädd för vad som kan hända i framtiden, vad händer om man väljer vissa grejer? Kommer det gynna en eller inte? Jag är rädd för att göra förändringar för jag inte vet vad som kommer hända och jag gillar inte att inte ha ”kontroll” över vissa saker. Är absolut inget kontrollfreak i livet direkt men vissa grejer har man gärna kontroll över. 
Jag känner ingen glädje av att gå och lägga mig för att sen vakna upp till ännu en dag där jag inte känner att jag mår bra. Jag vill liksom inte somna för att veta att jag vaknar upp till samma känsla. Jag har så mycket ”rädsla” som hindrar mig i livet när det gäller vissa grejer och hur jag ska komma förbi det vet jag inte. 
Jag kan ibland tycka att det känns som de jag pratar med egentligen inte alls ens tycker om mig och ”spelar” trevlig mot mig bara för att de måste så att säga, att det blir påtvingat liksom. ”Tycker de verkligen om mig eller spelar de bara”, den tanken har dykt upp ett antal gånger varje dag den senaste veckan. ”Säger hen så bara för att vara snäll eller menar den det”. 
Jag hatar dessa tankarna och denna känslan, när livsglädjen är nere på noll.
Upp