moahansson

everything will be okey in the end, if it's not okey it's not the end

Nu har jag en sån där skriva av mig kväll. Känns som jag har haft mycket i huvudet ikväll, 1000 tankar springer runt i hjärnan och jag måste bara få skriva av mig. 
Jag har mått bra ett bra tag nu faktiskt, det känns som allt har varit bra. Har börjat en ny skola och fått känna på hur det är att göra något självständigt. Jag erkänner att jag var livrädd när jag kom in på skolan första dagen och var helt ensam och tänkte vad i hela världen har jag gett mig in på. När jag träffade min klass tänkte jag herregud, ska jag verkligen gå med dom i 3 år men nu har jag ändrat uppfattning. Självklart kan man inte tycka om alla men man kan ändå vara snäll och trevlig mot alla vilket jag har lärt mig genom åren. När man ser någon sitta själv så tänker man att det lika bra kunde varit en själv som satt där och inte hade någon att vara med. Jag gillar inte alla i klassen just nu det kan jag erkänna men jag är ändå snälla mot dom för det är det minsta man kan göra/va. Jag trivs bra med 2 av killarna i klassen och känner att jag kan vara med dom och skoja med dom hur som helst utan att de tar illa upp.
Jag har det lite jobbigt här hemma just nu, vet inte om jag är redo att ta upp det här än och vet inte om jag får direkt utan att vara lite respektlös. Det kommer väl upp här framöver i så fall. Men det är jobbigt att vara hemma nu.
Det jag är mest tacksam över just nu är de närmsta vännerna jag har. Elin och Emelie är mina solstrålar i livet och jag vill aldrig förlora någon av dom. Dom är det bästa jag har. Jag mår även sjukt bra av att umgås med Stoffe, han är verkligen en riktigt bra kille och han är så himla underbar. Vänner är det bästa man har i livet (förutom familjen) och man ska verkligen ta vara på dom så gott det går. Ta aldrig dom förgivet vad ni än gör i era liv!
De senaste dagarna har livet känts som en bergodalbana. Mitt humör går upp och ner. Ena sekunden kan jag vara världens lyckligaste men nästa sekund kan jag känna gråten i halsen. Alla har sina såna dagar självklart men ibland känns det som de kommer för ofta. Jag vill kunna känna mig lycklig i mer än 1 månad utan att ha den där gråten i halsen. Kunna känna att man verkligen har det bra och att det inte finns något dåligt i livet. Det som mest plågar mig är väl saker som hände när man var mindre. Min barndom är ett öga blått. Jag minns inga bra saker utan bara dåliga. Det är nog så också när ens föräldrar skiljer sig, i alla fall när det slutar dåligt med massa bråk. Jag önskar att jag kunde minnas bra saker också, när vi gjorde roliga saker och när vi alla var tillsammans. Men jag har verkligen inget minne alls av att vi gjorde något roligt. Det kan samtidigt vara skrämmande när man inte kommer ihåg något. Det är som när man har druckit sig för full och inte minns något från kvällen. Det är så sjukt läskigt samtidigt. Vissa saker vet man inte ens om det är som man har drömt eller om det är verklighet. 
Jag skulle vilja gå till någon som gör att man kan "resa" tillbaka i livet och se allting.
Har en känsla på något sätt att det kommer hända något dåligt framöver. Jag har ingen aning om vad men den känslan är inte rolig alls. Samtidigt har jag en bra känsla också och känner lite lättnad om vad som kommer hända framöver. Det är det som jag inte var redo att ta upp än.
Jag har ingen bra realtion med vissa i familjen just nu känner jag. Saken är mer den att jag inte vet vad jag ska göra för att få en bra relation. Det är synd när man vill få tillbaka den relationen. Det känns som att föräldrar aldrig lär sig att sina barn växer upp och inte är en liten flicka längre. De håller för hårt fast i en och förstår inte att det händer andra saker i livet för oss. Vi sitter inte hemma bara längre utan vi har ett liv. Ett nytt liv som inte involverar föräldrar/syskon lika mycket. Man växer upp och sätter upp mål i livet. Att flytta hemifrån är ett mål, att lära sig att bo ensam och inte hemma med sin mamma och pappa längre. Jag tror det kommer vara riktigt svårt i början och därav har jag valt att försöka flytta ihop med en kompis i början när jag väl flyttar hemifrån. Jag känner redan nu att jag inte klarar av att sova ensam i lägenheten vi bor i. Det måste vara någon mer som sover här, kompis eller förälder spelar ingen roll. Jag gillar inte att vara ensam en lång tid. Självklart är det underbart skönt att få sin egentid då och då men inte dygnet runt. Jag hade blivit galen.  
Jag vet att jag kan vara dålig på att ta tag i saker och göra dom. Jag behöver en liten putt i ryggen för att komma igång. Fast det är nog också någon man lär sig ju äldre man blir. Att ta eget ansvar och göra saker själv. Jag har svårt att säga vad jag tycker till vissa personer. Jag kan vara jävligt fet när det gäller sånt. Jag vet att det inte händer någon om jag säger som jag tycker men ändå så finns det en rädsla inom mig. Förmodligen så finns den rädslan på grund av det jag sett när jag var mindre som sagt.
Jag måste få bort min ryggsäck som ligger och tynger ner mig. Bearbeta saker och komma över dom. Jag har varit med om en sak som har fått mig att trycka bort folk när de kommer för nära. Jag klarar inte av för mycket närhet och kroppskontakt. Jag får panik och blir "äcklad".  Det är något jag hatar med mig själv, men jag vet inte hur jag ska kunna få bort den rädslan jag har. Därav att jag heller inte har haft något "riktigt" förhållande. Ibland dyker händelsen upp i mitt huvud och jag får inte bort den. Jag känner bara att jag vill skrika och slå på något för att få ut allt men jag gör inget av det. Jag sätter bara i min musik i öronen och skriver eller gråter. Ibland bägge. Det hjälper för stunden, för veckan/månaden men efter ett tag kommer det tillbaka och jag känner mig nere på botten. Det känns som någon står och trycker ner mig på marken och jag kommer inte upp. Som att jag springer men jag kommer ingenstans utan står kvar på samma plats. Jag blir förvirrad av alla tankarna och försöker få bort dom. Just därför gillar jag inte när någon annan är ledsen/deprimerad då jag själv börjar tänka. Och därav att jag inte klarar av att vara ensam för jag börjar tänka när jag är ensam. Jag behöver en daglig dos av mina vänner för att må bra. 
Egentligen borde jag gå och prata med någon och min mamma har tjatat på mig i flera år om att jag ska göra det men jag vill inte prata med någon okänd om något de inte har varit med om. Jag vill bara få bort händelsen och tankarna så jag slipper ha med mig det resten av livet. Varför finns det inte en knapp som gör att man kan radera saker som hänt i livet? Varför har ingen uppfunnit något sånt? Hur ska man egentligen kunna uppfinna något sånt. Man kommer aldrig kunna radera saker från livet.
Jag försöker bara hitta någon som hade kunnat förstå hur jag känner. Någon som vet vad jag pratar om och förstår alla mina känslor som jag har inom mig. Som förstår hur arg, besviken och ledsen jag är. Speciellt på mig själv. Att jag själv kan vara så trög som jag var och inte tänka mig för. Det är mitt fel att det blev som det blev. Jag plågar med själv med dom orden, "det är mitt fel". Det känns som det är mitt fel även om folk har sagt att det inte är det. Jag borde inte tänka som jag gör men ändå gör jag det. Det är inbankat i mitt huvudet att det är så.
Fan vad jag hatar dessa dagarna när man har det så här och känner så här. Allt är bara jobbigt och man vill krypa ner under täcket och gömma sig där. Jag har förmodligen inte fått ut allt nu ens men det mesta antar jag. Kanske skrivit ut för mycket till och med. Skit samma, jag orkar inte bry mig ens. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas